Jaha så va det en tid som gick igen och det är inte roligt alls.
Jag bär en sorg i mitt hjärta för många ting att jag ibland undrar vart allt bara kommer ifrån.
Ialla fall inte från Gud.
Vi va på EEG med Emma förra veckan på tisdag och hon va jätteduktig somnade på kommando men sen tog det bara 2 dagar sen tid i Karlstad hos hennes läkare förstod direkt att nåt va då även kurator min kära va med.
Jovisst hon har epilepsi och där brast det för mig alla besvikelse på dessa människor som ej ger oss hjälp LSS osv som har påpekat att jag är ej trovärdig sen ingen barnomsorg och vi som går i ruin för att vi ej fått hjälp av någon.
Alla kommentarer men hon är ju så snäll de som ej lyssnat på mig när jag har försökt berätta om hur vi har det,,de som vägrat se Emmas cp-skada med dess hinder som det drar med sig.
Hur ofta har jag för eran skull gråtit i min ensamhet inte ens Dani har orkat se henne som hon är utan vägrat acceptera att hon har störningar.
Hon har kunnat gjort precis som hon velat då hon mer än normala barn behöver en stark hand som visar vägen som stöder och hjälper henne att finna sin ro.
Hennes framtid med medicin självklart kan det ju bli bättre för henne men se henne en gång till som jag gjorde efter det sista stora anfallet jag måste det men det gör så ont i mitt hjärta.
vet inte varför det inte kunde ha varit nog med det hon har ändå.
Hon är tuff min älva och vågar möta sitt handikappat och trotsar det ofta men hon är även en skör liten fågelungen som jag ofta bära i min famn för att lugna och trösta,,den fasen har man med ett barn tills det långsamt löser sig från din famn med ett halvt år.
Emma skriker ibland av smärta och inget hjälper jag vaggar och tussar nätter igenom för att få henne lugn och ofta är hon inte ens medveten om din närhet.
Efter vi fick diagnosen har få hört av sig man vägrar att prata om det undra varför av skam att ojdå eller orkar inte eller tänker ej på det.
Den som kom och räddade min fredag syrran och Rebecka det är jag evigt tacksam för även om vi ej pratade om vad som hänt jag kände att det va skönt så.
Hade nog aldrig orkat gått till jobbet annars.
Va det innebär att stöda ett barn med ett handikapp det innebär va där hela tiden.
Skönt va det när Emma fick va hos Carina då kunde jag slappa allt och bara va jag.
Att lära sig leva med epilepsi jag måste och önskade det fanns en stig åt andra hållet hela familjen måste men va lätt att prata om det när inte ens nu den andra vill se det.
Vi har börjat med hennes medis och redan ser jag skillnad va trött och vilken liten tjej det blev direkt pratar ej så mycket och är insjunken i sig själv.
Skulle helst stänga totalt och bara va här just nu men vem drar då kärran....
Vi är här för att lära oss så en stor vis man men jag frågar då när är det slut med negativ lärdom,,
Man ska ge älska och även fötjäna det lika men från mig tas mest vad är meningen med det.
Det finns liksom ingen limit vad som är nog med att ta från andra,,man ska bara finnas där och stödja andra men när man själv sitter i gropen hjälp dig själv.
Jag är handikappad själv har en svår whiplashskada vet ej många men jobbar ändå utnyttjar inga system kämpar hårt ger att jag kan materiellt som kärlek men av mig tas bara känns det som och även mitt hjärta säjer stopp jag vet inte hur jag ska komma uppåt mer.Vart tog alla vägen som jag hjälper eller har hjälpt..
Visst har jag kärlek av mina barn men även jag behöver ju näring även från annat.
Sen vi flyttade hit har vi bara drabbast av olika sorger,,dolda fel,,fuktskadat 2 badrum och gästrummet nere,stallet elen ej godkänd fick dra om allt,,rören som gick ut till avloppet den va dyr,blixten slog ned,tog en del med sig på vägen,,slambäcken 17 hushäll 2 med markbädd,,kostand självklart för att får pumpstation skitfin på min mark plus anslutning inte helt fair advokaten som ej klarade att komma åt en nedsättning av köpeskillineng räkningen hög,blåst i sista minuten till max av en annan företagare så jag förtfarande har ett hell,,Emmas handikapp ingen barnomsorg,ingen LASS,LSS ,,Felicia mobbad först sen allt i stallet som varit,,nödhem åt någon som jag inte ens fick ett riktigt tack efter,sen nu Julian som har problem och ingen ser det i skolan bara ett svammel,sen banken som va en himla hjälp nu när det kom fram ännu mer i huset vatten i källaren och jag nödsålde lillastugan,alla pengar borta,,vad ska jag sälja nu för att laga allt?
sen ska man slita och kämpa för att företaget ska gå bra jo det funkar ju ganska bra just nu först har vi fortfarande ingen barnomsorg och jag ligger så efter när dani måste passa Emma,,skulle behöva hjälp men när,behövs båda om vi ska ta tag i julen tex,Sen ska ju Emma kollas mer nu självklart då hon ska trappa upp i en mån på hennes medicin,,tider hit tider dit.
Nej ärligt jag vet inte jag ser ingen mening i att lära mig detta Emma ok allt annat är inte av värde.
och jag frågar mig idag varför med rättighet till det.
Meningen är att blogga om företaget och företaget är jag.och idag saknar jag av hela mitt hjärta min bästa vän som gick bort i cancer jag tänker på dig varje dag och dina spår finna även ute jag lyckades rädda din hjärtegåva som jag fick när vi visste att snart är det dags att gå.
Jag saknar mina riktiga vänner som inte är ego och jag börjar känna att det är dags att vända åt ett annat håll.
Saknar månniskor som finns där i ärligheten som inte bara tar utan också finns.och inte tar för givet.
Jag ber till Gud att jag orkar ta tag i dagen och slutar gråta men just nu finns inget annat än tårar av den sorg jag bär.
Ska dock även skriva att ni som har hälsat på i butiken sista tiden tack för att ni finns och ger mig eran stora kärlek,,Rebecka du va min stjärna denna vecka då känns det kul att stå där när så fina månniskor tittar förbi sen intressant även..missa inte ni andra som orkat läsa http://www.rebeckasdesign.blogspot.com/ detta är en dukitg kvinna.Sen min stora vackra felicia tack för att du tog butiken idag och packade upp dessa vackra kläder från cream love you....
Nästa gång ska jag visa vad som kommit nytt i butiken och mer inredningtips men just nu va hjärtat viktigare.
Livet må ibland vare nedåt men ibland blir det bara för mycket av det ledsamma......but i am alive....
Kram Linda